Att en så liten period i livet kan sätta sådana spår i ens hjärta och huvud, det är helt galet. Och varför går SÅ mycket tid och energi åt till att tänka/drömma om det (dig), när man så uppenbart är den enda i ekvationen som gör det?
Och det enda man vill göra är att skriva jag saknar dig, men när man vet att svaret inte kommer innehålla samma ord...